mikael karlsson music

Mest ibland tistlar - what the critics say

PRESS PHOTOS
 

Hi-res photos available for press use. Right-click on PC, option-click on Mac to download. 

MUSIC

"Herren går på ängen" from Mest ibland tistlar, click to download. 

Album preview for Mest ibland tistlar, click to download.

REVIEWS and mentions

5/29/16 Kulturdelen - Sten Wistrand
6/2/16 LIRA Musikmagasin - Mette Carlbom
6/5/16 CD-Revyn (P2) - Johan Korssell
6/16/16 Kristianstadsbladet - Bengt Eriksson (digital subscription required)
6/17/16 Svenska Dagbladet - Sofia Lilly Jönsson
6/17/16 Svenska Dagbladet - "Stjärnan och gallret" included in Sofia Lilly Jönsson's "Folk music weekly selection" Spotify playlist 

INTERVIEWS

4/20/16 Tröstlösa Podcast - "Mest ibland tistlar" feature, Mikael Karlsson and Ola Sandström in conversation with Emeli Jeremias

PRESS RELEASE FOR "MEST IBLAND TISTLAR" (in swedish)

Ola Sandström, Mikael Karlsson, Anja Strautmanis och Johan Renman tolkar Allan Petterssons Barfotasånger
(Tröstlösa Records 2016)

Ola Sandström - sång
Mikael Karlsson - elgitarr & loopar
Anja Strautmanis - cello
Johan Renman - vibrafon

LÅTAR
1. Stjärnan och gallret
2. Klokar och knythänder
3. Hundarna vid havet
4. Vännen i söndagslandet
5. Blomma vid min fot
6. Visa i sorgton
7. Tosellis Serenata
8. Min längtan
9. Han ska släcka min lykta
10. Nytorget
11. Herren går på ängen

Albumet “Mest ibland tistlar” släpps 29 maj 2016 på Tröstlösa Records. Albumet innehåller ett urval av Allan Petterssons Barfotasånger i nyskrivna arrangemang signerade Mikael Karlsson. Stadigt förankrade i kammarmusikalisk tradition, får sångerna samtidigt en ny klangdräkt i våra tolkningar. Ambienta ljudlandskap och elgitarrloopar samsas med improvisationer och öppen form. Med på skivan finns också en tolkning av Enrico Tosellis Serenata Op.6, nr 1, ett stycke som spelade en viktig roll i den unge Allans musikaliska resa. Spår nr 10, Nytorget, är en fri improvisation som leder in till skivans avslutande spår, Herren går på ängen. 

PRODUKTION
Spår 1-6, 8-9, 11: musik & text Allan Pettersson, © Nordiska Musikförlaget/2007 Gehrmans Musikförlag AB, 
arrangemang © Mikael Karlsson
Spår 7: Johan Renman, rekomposition baserad på Enrico Tosellis Serenata op.6, nr 1
Spår 10: Johan Renman, Anja Strautmanis, Mikael Karlsson

Inspelad i Studio Big Red, Resarö, september 2015
Producerad av Mikael Karlsson och Ola Sandström
Mixning och mastering: Katarina Gottfridsson, Livart AB
Fotografier: Elena Shumilova (framsida), Nordiska museet  (Nytorget), Gunnar Källström (Allan Pettersson),  
Joakim Gellertz (ensemblen), Mikael Karlsson (hav, fönster)
Omslagstext: Mikael Karlsson och Ola Sandström
Grafisk form: Mikael Karlsson

ALLAN OCH BARFOTASÅNGERNA
Allan Pettersson (1911-1980) var en av vår tids mest betydande tonsättare. Under en period då konstmusikens avantgardister börjat överge konventionella ensemblesättningar och formbegrepp till förmån för bland annat elektroakustisk musik och slumpbaserat komponerande, skrev Pettersson nästan uteslutande symfoniska verk för traditionell orkesterbesättning.
Ofta ensatsiga, stort anlagda, sprängfyllda med musikalisk information och uttryck. 

I början av sin karriär skrev Pettersson också kammarmusik. Det var då Barfotasångerna kom till, 24 sånger för röst och piano. Under hela sitt fortsatta komponerande återanvände han sedan material från Barfotasångerna, i symfonierna och andra orkesterverk. Ibland citeras hela melodier i intakt form, ibland används ett enstaka motiv som utgångspunkt för vidare bearbetning. På så vis intar Barfotasångerna en central position, ett slags utkikspunkt, i Petterssons hela livsverk. De är också betydelsefulla som biografiskt dokument. I sångerna, som han själv skrivit texterna till, beskriver han sin barndoms miljöer och upplevelser på Södermalm i Stockholm, sin familj, sina drömmar och sin längtan.

/Mikael Karlsson

liner notes from "mest ibland tistlar" 

(IN SWEDISH)
Det fanns ett hus på Skånegatan, vid Nytorget, på Söder i Stockholm. Allan Pettersson var ett barn där, i början av 1900-talet. Han bodde med sin familj i en källarlägenhet med fönster som vette mot innergården. Pappan jobbade i en smedja där inne på gården. Hans mamma sjöng väckelsesånger till gitarr. Allan lekte i Vita Bergen, hamnade i slagsmål med pojkarna i kvarteret, sparkade boll neråt Hammarbyhamnen. När han var nio år hörde han en liten pojke med fiol spela Tosellis Serenata i ett gathörn, och något väcktes. För pengar han tjänat ihop själv köpte han sitt första instrument, och stod snart nere i lägenheten och övade dagligen, i timmar. 

Under de kommande åren spelade Allan på Söders stumfilmsbiografer, på ölkaféer och dansbanor. Så småningom började han skriva egen musik, små sporadiska stycken då och då. Eftersom det inte fanns något piano hemma fick han låna Sofia kyrksal för att sitta där och skriva, tills grannarna klagade på ljuset som brann om nätterna. 

Allan började på Akademin, fick stipendium och chansen att studera vidare utomlands. Han skulle fylla 28 år och samma år, 1939, utbröt kriget nere på kontinenten. Trots det åkte han till ett nästintill belägrat Paris för att ta lektioner i viola, som vid det laget blivit hans huvudinstrument. Han har beskrivit hur han, på väg in mot Paris från sitt hyrda rum ute i förorten, mötte människor till fots på flykt bort från staden, med sina tillhörigheter hastigt uppslängda på kärror. På grund av omständigheterna återvände Allan snart hem igen, till en musikertjänst i Konsertföreningens orkester (numera Kungliga Filharmonikerna). Men han fortsatte komponera, och det var nu bland annat Barfotasångerna kom till. En tonsättarbana var påbörjad. 

Barfotasångerna handlar om den första tiden. De skildrar det lilla barnets och den unga människans perspektiv, den fattiga verkligheten och dess rika drömmar. Många av de här sångernas melodier återanvände Allan som tematiskt material till sina senare symfonier och andra orkesterverk. På så sätt är de också en utkikspunkt, en nyckel till ett konstnärsskap.

/Mikael Karlsson

(IN ENGLISH)
There was a house on Skånegatan, near Nytorget, in Södermalm, Stockholm.
Allan Pettersson grew up there in the early 1900s. His father worked as a blacksmith in the courtyard. His mother sang religious songs and played the guitar. Allan played with his friends in Vita Bergen, got into fist fights with the boys in the neighbourhood, played football down by the Hammarby docks. When he was nine years old he heard a little boy on a street corner play Toselli’s Serenata on the violin, and a spark was lit. For his own earned money he bought his first instrument, and soon he was practising for hours on end down in the basement apartment. 

During the following years Allan played at silent movie theatres around town, in restaurants and dance halls. Eventually he began writing some music of his own. Since the family did not have a piano at home, for a time he had the opportunity to use the piano in a church just nearby.    

Allan enrolled at the Conservatory of Music, got a scholarship and the opportunity to study abroad. He was about to turn 28 and that same year, 1939, Europe was struck by war. Despite this, he travelled to a nearly besieged Paris to take lessons in viola, which by then had become his main instrument. He has described how he, heading toward central Paris from his rented room out in the suburbs, met people going in the opposite direction, escaping town by foot with their belongings hastily gathered on trolleys. As a result of the circumstances Allan soon returned home, and began his employment as a viola player in the Konsertföreningen orchestra (now known as The Royal Stockholm Philharmonic Orchestra). But he continued composing, and during this period the Barfota songs were written.

The Barfota songs deal with the early years of Allan’s life. They take on the perspective of the little kid at times, the young man at times, the poverty of reality and the richness of its dreams. Allan reused many of the melodies from these songs in later symphonic works throughout his life. In that sense they also provide a viewpoint, a key to an artistry. 

/Mikael Karlsson